juni 23, 2007

The fragile with a vase

..You walk into this amazingly beatiful house for the first time. The beaty of it makes you speachless and you feel like the ugly duckling as you slowly walk around trying to see all the details, when you accidentally knock down the prettiest vase in the whole house.
With trembling hands and knees you kneel down and piece by piece slowly collect the beatiful and fragile vase in your hands.
In search for something to make it better again, you only find glue.
With careful precision you start putting together the pieces.
The vase is starting to look complete again.
The pieces are many, small and fragile and it takes a long time putting them back together.
You almost manage.
The vase is yet again a vase, but with the terrible cracks clearly visible.
You tride to hide the vase, but it has a special place in the house and can be at no other place, so you have no choice.
The vase is again where it should be, visible for anyone to see. It stands there, with its cracks on display.
Slowly slowly the vase starts to crumble down the house and it becomes clear that the house won't survive with the vase on display inside.
You love the vase and you cannot live without it. But the cracks that you glued together are shining like a neonsign and you slowly start to realise that your love for the vase is simply not enough to make it whole again, and it will never fit in the house like it deserve and used to.
With burning, hurtful tears falling from your eyes, you slowly pick up the vase and carefully bring it with you.
But a vase, once so beatiful and stunning, deserves more than to be destroyed in public, for everyone to see.
So you start letting go.
When the vase finally hit the floor and breaks into a thousand pieces, unrecognisable for all future, you turn around and slowly walk away, leaving your heart behind for all feature.
For all I've done, for all pain I've caused you: I am sorry.

september 05, 2006

frequent flyer

ahmen vadå liksom...
Ibland är det faktiskt hur coolt som helst att ha två liv.På riktigt alltså.
Vi har det där som jag lämnade för flera år sen nu. Det som består av Vänern, hamnfestival, Glada Ankan med vänner, skola, mamma och bror, oscar the cat... såna saker.
Sen har vi det där livet som jag lever nu. Det som består av belgisk öl, jobb med lön, lght med möbler, vänner på oudemarkt och fallskärm med audrey.

Vanligtvis är jag totalförvirrad när jag då och då ställer mina ganska små fötter på svensk mark. Jag kopplar inte helt att jag faktiskt fattar vad folk snackar om i kassakön, att den sega tjejen i disken till flygbussarnas kassa fattar mina sarkastiska kommentarer och att jag INTE behöver anstränga mina stackars hjärnceller med att översätta svenska tankar till engelsk tal - och tvärtom.
Vanligtvis är jag så förvirrad så jag får ont i magen och bara längtar tills jag får åka tillbaka igen. Tillbaka till oudemarkt och vänner.

Men den här gången så ser jag solen när den skiner. Jag sitter och njuter av mitt kaffe och smyglyssnar på paret bredvid (oj, vad länge sen det var jag kunde göra sånt). Jag njuter av lugnet i magen och värmen av solljuset på kinderna och längtar tills jag får gosa med oscar the cat igen.

Förändringen är fundamental och rakt igenom virvlande och en stillhet som skickar ett leende på mina läppar.

Jag har hittat hem.

Mitt hem är en 100 kvm stor lght alldeles i Leuven City. Mitt hem är snart fyllt med möbler som jag har valt och som jag får ställa var jag vill (i samstyre med min flatmate Joachim).
Mitt hem, som mitt hjärta äntligen har valt, ligger på andra sidan Skagerrak och väntar på att jag ska komma hem igen:)
Att äntligen ha nåt man vet finns där när man kommer hem igen, det är en känsla som slår väldigt mycket och som jag saknat på flera år och som ger en friheten att resa mellan två liv och blanda dem saligt.
För nu... nu vet jag äntligen vilket av dessa två liv som är det riktiga.

juni 20, 2006

dagens citat

"You have become
What you have always been
Life figuring out
Rephrase your vision

No words I can speak
A path should been chosen

Love can come again
You gotta believe that
Love comes again"

Dj Tiesto - Love Comes Again

juni 12, 2006

dramaqueen

På något sätt, jag vet inte hur, så verkar det alltid finnas drama i mitt liv.
Den 8e april träffade jag som sagt Samson, Flygherren. Jag trodde att dramatiden skulle vara över för en tid och gjorde mig så sakta bekväm med situationen.
Eller egentligen inte.
På något sätt så lyckades jag aldrig få ner min brandvägg, min vägg som håller mig säker från utomstående attacker.
Detta skapade oro.
Jag tog med mig Samson på Mr. N’s födelsedags kalas där även Michelin var. Mina två älskade vänner i nöd och lust, mina män som agerar andra och tredje våg till min egen brandvägg.
Med dem kan jag slappna av, vara mig själv. Jag tar ner min egen brandvägg, eftersom jag vet att jag är skyddad ändå.
Samson såg detta och var den kvällen väldigt annorlunda mot mig: mer mjuk.
Förra veckan, på en måndag, så dyker Samson upp hos mig tidigare än planerat och ser skärrad ut. Vi sätter oss ner och pratar och det visar sig att han känner sig väldigt pressad. Press från jobb, vänner, familj och mig. Han sa han visste att pressen från mig inte var verklig men att han kände den likväl och att han helt enkelt inte mådde bra.
Där, just då, så växte min brandvägg som om den gått på anabola. Den tornade vakande över mig och blinkade rött med varningsljud: rädda dig själv, rädda dina känslor.
Så jag tog detta samtal som en dumpning.
Nå, så blev det också. Han kom över dagen efter för att hämta sina grejer och sa att om jag nånsin behöver något så snälla kontakta honom.
Han, han säger så, när han nu har lämnat mig när jag behövde honom som mest.

Jag sjönk ner i min brunn och sipprade brunt vatten..

Under tiden så hade en kollega jag trodde var en riktig vän svikit alla mina förtroenden jag någonsin gett henne om Herr Gå; tagit dem och gått till våran manager och gett alla detaljer; helt enkelt för att få henne själv att skina mer. Vissa har ambition, och vissa tar ambition genom att svika förtroenden. Detta gjorde ont som aldrig förr.
Som jag sa efter den gången då min första kärlek hade sex med min första riktiga vän: killar kommer och går, sådant är livet, men VÄNNER ska aldrig någonsin göra sådant mot en annan vän.
Så, det senare sveket på jobbet sved. Det sved ordentligt. Det enda positiva det gav var att jag och Herr Gå numera är mycket tajta och mycket nära vänner.

Under tiden så upptäckte jag en annan person i mitt liv. Han har funnits där ett tag och vi försökte oss på det där med distansförhållande, men det funkade helt enkelt inte.
Nu, såhär efteråt, så har vi båda erkänt för varandra att vi älskar visst varandra och vill finnas där för varandra.
Han pratade vett i mig och fick mig att inse att min brandvägg är inte alltid särskilt mjuk och gosig att försöka ha ett förhållande med, och att jag borde försöka prata med Samson om detta.
Denna person, min egen lilla svanslös, var rak och ärlig och sagt och gjort, jag skrev ett brev till Samson som gick med på att mötas. Han fick läsa brevet och vi pratade och det verkade som att jodå, visst var det den där förbannade brandväggen som hade ställt till det. Han kände det som att han inte fick komma in och som att jag var kall och hård; direkta påföljder av min brandvägg.
Där och då så fann vi varandra igen, denna tisdag en vecka efter vi bröt upp.
Vi kom överens om att ta det lugnt och vara öppna och ärliga med varandra och jag lovade att försöka riva brandväggen, men att jag då behövde hans hjälp. Han erbjöd den.

En vecka senare, återigen en måndag, så dyker han upp senare än planerat och säger att han måste vara ärlig eftersom det var vår överenskommelse.
Ärlig om vad, undrar jag.
Jag är kär i en kollega, säger han då. Han säger att han inte hade insett detta förens hon hade gått förbi hans kontor idag, och att han då även insett att han aldrig varit kär i mig.

När han lämnade mig den kvällen så tror jag att jag insåg varför jag aldrig fick ner den där nedrans brandväggen med honom: för att kunna lita på någon och dess känslor, så måste känslorna finnas där. Nu fick jag då höra att de aldrig funnits där.

I min brunn, med brunt vatten igen.

Jag har väl sakta kämpat mig uppåt och med underbara vänner så har det gått ganska bra. Ingen är så grym som Mr. N med att få en på andra tankar.
I förrgår drog han med mig på glass och ställde frågan: om jag blev kidnappad av utomjordingar, ville jag bli satt på zoo eller vara med i en circus…

Och så igår, när jag är på väg hem och har nått kvarteret innan mitt eget, så ser jag en bil jag känner igen. Jag tittar in i bilen och tycker att jo, det där ser ju ut som någon jag känner.
Då går det upp för mig, att mannen som sitter i bilen är densamme som inte kunde starta ett förhållande med mig förra sommaren för att han skulle flytta till Miami. Nu sitter han där i sin bil, på belgisk mark.
Givetvis ser han mig med och parkerar bilen och kommer över och hälsar.
Vilken överraskning säger han. Vilken timing, tänker jag.
Han är här för två veckor och vill gärna träffa mig, så fort som möjligt.
Sexet var ju alltid bra, tänker jag.

Så vi bestämmer väl att OK då, och så åker han iväg.

Vilken timing. Det är rebound jag behöver, och det kommer serverat på fat.

Undrar varför livet inte kan göra mig samma tjänst med ett riktigt förhållande.

juni 01, 2006

'where is this going'

Ibland gäller det helt enkelt att inte ge upp.
Det, och att ha människor som inte ger upp heller.

Kompis till mig: än behöver det inte vara försent. Be om att få prata med honom, förklara att du har insett att det är din kevlarmur som ställer till det.

Vi möttes, pratades..

Han är min.

Ironi: vi hade samma kläder på oss som första gången vi träffades.
Snacka om att få en ny början :)

maj 24, 2006

..är du lycklig nu

Telefonsamtal mellan Jenny och hennes teamlead igår:

Jenny: I am afraid i won't be coming into the office today
Teamlead: I'm sorry to hear, are you sick?
Jenny: Yes. I need to find a cure for a broken heart...


Samson: är du lycklig nu? har du hittat din väg?

maj 14, 2006

a night at the roxbury's

Runt 15 års åldern så såg jag ett inslag på tv som bara var för kul. Jag lyckades filma reprisen men sen blev det överspelat med Robocop eller nåt sånt.

Mr. N skickade mig just en film och det är enastående hur lika jag och mina vänner är ibland...
Behold - filmen jag tappade som 15åring :



http://www.youtube.com/watch?v=xK07RdvY3ko&search=roxbury