På något sätt, jag vet inte hur, så verkar det alltid finnas drama i mitt liv.
Den 8e april träffade jag som sagt Samson, Flygherren. Jag trodde att dramatiden skulle vara över för en tid och gjorde mig så sakta bekväm med situationen.
Eller egentligen inte.
På något sätt så lyckades jag aldrig få ner min brandvägg, min vägg som håller mig säker från utomstående attacker.
Detta skapade oro.
Jag tog med mig Samson på Mr. N’s födelsedags kalas där även Michelin var. Mina två älskade vänner i nöd och lust, mina män som agerar andra och tredje våg till min egen brandvägg.
Med dem kan jag slappna av, vara mig själv. Jag tar ner min egen brandvägg, eftersom jag vet att jag är skyddad ändå.
Samson såg detta och var den kvällen väldigt annorlunda mot mig: mer mjuk.
Förra veckan, på en måndag, så dyker Samson upp hos mig tidigare än planerat och ser skärrad ut. Vi sätter oss ner och pratar och det visar sig att han känner sig väldigt pressad. Press från jobb, vänner, familj och mig. Han sa han visste att pressen från mig inte var verklig men att han kände den likväl och att han helt enkelt inte mådde bra.
Där, just då, så växte min brandvägg som om den gått på anabola. Den tornade vakande över mig och blinkade rött med varningsljud: rädda dig själv, rädda dina känslor.
Så jag tog detta samtal som en dumpning.
Nå, så blev det också. Han kom över dagen efter för att hämta sina grejer och sa att om jag nånsin behöver något så snälla kontakta honom.
Han, han säger så, när han nu har lämnat mig när jag behövde honom som mest.
Jag sjönk ner i min brunn och sipprade brunt vatten..
Under tiden så hade en kollega jag trodde var en riktig vän svikit alla mina förtroenden jag någonsin gett henne om Herr Gå; tagit dem och gått till våran manager och gett alla detaljer; helt enkelt för att få henne själv att skina mer. Vissa har ambition, och vissa tar ambition genom att svika förtroenden. Detta gjorde ont som aldrig förr.
Som jag sa efter den gången då min första kärlek hade sex med min första riktiga vän: killar kommer och går, sådant är livet, men VÄNNER ska aldrig någonsin göra sådant mot en annan vän.
Så, det senare sveket på jobbet sved. Det sved ordentligt. Det enda positiva det gav var att jag och Herr Gå numera är mycket tajta och mycket nära vänner.
Under tiden så upptäckte jag en annan person i mitt liv. Han har funnits där ett tag och vi försökte oss på det där med distansförhållande, men det funkade helt enkelt inte.
Nu, såhär efteråt, så har vi båda erkänt för varandra att vi älskar visst varandra och vill finnas där för varandra.
Han pratade vett i mig och fick mig att inse att min brandvägg är inte alltid särskilt mjuk och gosig att försöka ha ett förhållande med, och att jag borde försöka prata med Samson om detta.
Denna person, min egen lilla svanslös, var rak och ärlig och sagt och gjort, jag skrev ett brev till Samson som gick med på att mötas. Han fick läsa brevet och vi pratade och det verkade som att jodå, visst var det den där förbannade brandväggen som hade ställt till det. Han kände det som att han inte fick komma in och som att jag var kall och hård; direkta påföljder av min brandvägg.
Där och då så fann vi varandra igen, denna tisdag en vecka efter vi bröt upp.
Vi kom överens om att ta det lugnt och vara öppna och ärliga med varandra och jag lovade att försöka riva brandväggen, men att jag då behövde hans hjälp. Han erbjöd den.
En vecka senare, återigen en måndag, så dyker han upp senare än planerat och säger att han måste vara ärlig eftersom det var vår överenskommelse.
Ärlig om vad, undrar jag.
Jag är kär i en kollega, säger han då. Han säger att han inte hade insett detta förens hon hade gått förbi hans kontor idag, och att han då även insett att han aldrig varit kär i mig.
När han lämnade mig den kvällen så tror jag att jag insåg varför jag aldrig fick ner den där nedrans brandväggen med honom: för att kunna lita på någon och dess känslor, så måste känslorna finnas där. Nu fick jag då höra att de aldrig funnits där.
I min brunn, med brunt vatten igen.
Jag har väl sakta kämpat mig uppåt och med underbara vänner så har det gått ganska bra. Ingen är så grym som Mr. N med att få en på andra tankar.
I förrgår drog han med mig på glass och ställde frågan: om jag blev kidnappad av utomjordingar, ville jag bli satt på zoo eller vara med i en circus…
Och så igår, när jag är på väg hem och har nått kvarteret innan mitt eget, så ser jag en bil jag känner igen. Jag tittar in i bilen och tycker att jo, det där ser ju ut som någon jag känner.
Då går det upp för mig, att mannen som sitter i bilen är densamme som inte kunde starta ett förhållande med mig förra sommaren för att han skulle flytta till Miami. Nu sitter han där i sin bil, på belgisk mark.
Givetvis ser han mig med och parkerar bilen och kommer över och hälsar.
Vilken överraskning säger han. Vilken timing, tänker jag.
Han är här för två veckor och vill gärna träffa mig, så fort som möjligt.
Sexet var ju alltid bra, tänker jag.
Så vi bestämmer väl att OK då, och så åker han iväg.
Vilken timing. Det är rebound jag behöver, och det kommer serverat på fat.
Undrar varför livet inte kan göra mig samma tjänst med ett riktigt förhållande.
