..det ligger i generna
Efter att ha levt ett liv utanför Sveriges gränser i över 3 år nu, är det mycket jag har hunnit vänja mig vid.
Jag har haft min första midsommar utan midsommar, en jul utan pepparkakshus och en nattklubb utan det numera obligatoriska 'schlagergolvet'.
Vad som dessutom var underbart roligt i början blir också sedermera vardagsmat.
Ta associeringar till exempel.
Varje gång jag stötte på något nytt så togs det första man kände igen fram för att kunna familiera sig och tvätta bort det obehagliga. Jag gör det när jag befinner mig i en ny situation, och folk gör det när de befinner sig i en ny situation med mig.
De familierar sig och flyttar in mig i block, försöker hitta gemensamma grundstenar att bygga den nya relationen med.
I början var allt självklart nytt och man ler igenkännande och säger att ja, jovisst, precis så är det.
Ni vet vad jag menar.
Efter ett tag dock syns ett mönster och man kan helt på egen hand inse hur den 'yttre världen' ser på oss svenskar.
Det första jag brukar få höra (speciellt av män) är kommentaren; 'men du är ju inte blond...?!'
Därefter brukar de sänka blicken och få det självgoda leendet som säger mig att de anser att de hade iaf ett rätt..
Efter det händer det ofta att samtalet styrs in på vilka ställen jag utforskat på mina chartersemestrar. Ögonbryn höjs och kuras ihop när jag förklarar att jag har bara åkt charter två gånger, båda med mina föräldrar och innan 12 års ålder.
Ibland, och till mitt stora nöje, så händer det att man stöter på någon som undrar om vi någonsin fick veta vem som mördade Palme.
Här brukar en intensiv diskussion uppstå och jag anar ett genuint intresse av att lära sig mer om Sverige än de fabler som sprids, men oftast brukar sådana konversationer sluta med (på fullt allvar) ställda frågor som; 'så vad pratar ni för språk i Sverige egentligen?' eller 'springer det isbjörnar på gatorna i din stad med?'.
En sak som mina vänner v.e.t att jag avskyr, det är konversationer som börjar med 'AAAAAAAAH, ABBA!!!'. Paus för att avbryta kräkreflexen situation är det.
Det är inte så mycket det att jag aldrig gillat ABBA, jag var varken för eller emot innan jag lämnade Sverige.
Men OM ni bara hade en aning om vilken världsexport ABBA är... Det är ett helt fenomen i sig och kräver definitivt sitt eget kapitel i världshistoriernas böcker.
Allvar.
99% av alla diskussioner som startas när jag träffar nytt folk har något att göra med ABBA. Variationerna finns men det håller sig oftast till tidigare skriven kommentar.
Jag hatar det.
När jag hör ABBA så hör jag i mitt inre öra hur tonerna sakta börjar ge sig till känna. Det startar iofs nästan aldrig med refrängerna, utan med de smygande styckerna man inte inte visste man kunde men som man börjar inse är inprogrammerade i ens gener.
"...and when you go when you slam the door I think you know that you won’t be away too long you know that I’m not that strong ..." här hörs repa i skiva och paus för att banka på pannbenet, som i ett försök att banka det ur sig.
Har man otur börjar här någon sjunga tonerna till en sång och du vet genast vart de är på väg.. "If you change your mind I’m the first in line honey I’m still free take a chance on me .." Här brukar jag oftast få nog och säger syrligt att OK, det räcker, jag har förstått att ni känner till något som kommer från Sverige (men har fortfarande inte en susning om v.a.r.t Sverige ligger).
Diskussionen kanske lugnar ner sig, om du har tur.
Här brukar jag oftast sticka in ett litet kort stycke där jag frenetiskt (de första få gångerna, tills jag insåg att det kommer komma igen och för att behålla ett friskt sinne ((euh?)) slutade jag att försöka omvända folk) försöker få folk att förstå att; nej vi slänger inte pengar runtom oss på gatorna och det sociala skyddsnätet ser nog ganska fint ut utanpå, men är skrämmande nattsvart när man är fast i det.
Ibland händer det till och med att jag gör en liten utsvävning om hur lite jag förstår varför jag ska betala Kungens Ferrari eller politikernas privatresor till Bali, men det är sällan och jag bemöts oftast med missnöje eftersom jag numera befinner mig i en ganska stolt monarki.
Hänfört kan jag dock prata i timmar om den svenska naturen och den absoluta lyckan i att spendera en perfekt midsommar. Med gräddfil, gräslök och grädde. Precis som det ska vara (bara våga röra midsommar... prova du bara...)
Det är dock sällan jag lyckas göra mig fri det sättet den 'yttre världen' ser på svenskar:
- blonda storbystade bimbos i lappmössor som brottas med isbjörnar, åker på charter där vi blir askalasa och promiskuösa och som hemma går och handlar på IKEA varje helg där ABBA spelas i högtalarna. Självklart gillar alla svenskar ABBA! Det är inkodat i våra innersta väsen..!
Jag lämnar oftast diskussionen med en suck och ett vick på handen.
Men, självklart är jag långt ifrån oskyldig. Fransmännen är (ok jag har fått det personligen bevisat flertal gånger) stolta casanovor som är helt på det fullaste allvaret chockade när man som flicka kan avvisa de 'language of luuuuuve' talande 'guds gåva' till kvinnan.
Tyskarna har faktiskt (iaf de äldre) såna där tuffa mustascher och dricker öl tills de simmar i den.
Luxembourgarna har mindesvärdeskomplex och gör för guds skull inte ett skämt om att deras språk är en tysk dialekt och engelsmännen har brått att få dig i säng för mamma kommer hem snart. Jag är full av förutfattade meningar.
Men kanske, bara kanske, så finns det en liten gnutta sanning i det hela, sådär bara ändå.
För när du anar det som allra minst, så sitter det ett litet vick i höften. Du vet inte var det kommer ifrån och du tittar dig misstänksamt omkring, men det finns där och det börjar sakta utveckla sig till en liten rullning och du börjar höra svaga toner i huvudet. Du börjar nynna små korta strängar av toner och gillar svänget och jag lovar det slutar med att du står framför tv'n med en låtsasmikrofon i handen och sjunger för full halls
"Half past twelve
and I’m watchin’ the late show
in my flat all alone
how I hate to spend
the evening on my own
autumn winds blowin’
outside the window
as I look around the room
and it makes me so
depressed to see the gloom
there’s not a soul out there
no one to hear my prayer
Gimme! Gimme! Gimme!
A man after midnight
won’t somebody help me
chase the shadows away
Gimme! Gimme! Gimme!
A man after midnight
take me through the darkness
to the break of the day"
...jag vet ni kan den... :)
Jag har haft min första midsommar utan midsommar, en jul utan pepparkakshus och en nattklubb utan det numera obligatoriska 'schlagergolvet'.
Vad som dessutom var underbart roligt i början blir också sedermera vardagsmat.
Ta associeringar till exempel.
Varje gång jag stötte på något nytt så togs det första man kände igen fram för att kunna familiera sig och tvätta bort det obehagliga. Jag gör det när jag befinner mig i en ny situation, och folk gör det när de befinner sig i en ny situation med mig.
De familierar sig och flyttar in mig i block, försöker hitta gemensamma grundstenar att bygga den nya relationen med.
I början var allt självklart nytt och man ler igenkännande och säger att ja, jovisst, precis så är det.
Ni vet vad jag menar.
Efter ett tag dock syns ett mönster och man kan helt på egen hand inse hur den 'yttre världen' ser på oss svenskar.
Det första jag brukar få höra (speciellt av män) är kommentaren; 'men du är ju inte blond...?!'
Därefter brukar de sänka blicken och få det självgoda leendet som säger mig att de anser att de hade iaf ett rätt..
Efter det händer det ofta att samtalet styrs in på vilka ställen jag utforskat på mina chartersemestrar. Ögonbryn höjs och kuras ihop när jag förklarar att jag har bara åkt charter två gånger, båda med mina föräldrar och innan 12 års ålder.
Ibland, och till mitt stora nöje, så händer det att man stöter på någon som undrar om vi någonsin fick veta vem som mördade Palme.
Här brukar en intensiv diskussion uppstå och jag anar ett genuint intresse av att lära sig mer om Sverige än de fabler som sprids, men oftast brukar sådana konversationer sluta med (på fullt allvar) ställda frågor som; 'så vad pratar ni för språk i Sverige egentligen?' eller 'springer det isbjörnar på gatorna i din stad med?'.
En sak som mina vänner v.e.t att jag avskyr, det är konversationer som börjar med 'AAAAAAAAH, ABBA!!!'. Paus för att avbryta kräkreflexen situation är det.
Det är inte så mycket det att jag aldrig gillat ABBA, jag var varken för eller emot innan jag lämnade Sverige.
Men OM ni bara hade en aning om vilken världsexport ABBA är... Det är ett helt fenomen i sig och kräver definitivt sitt eget kapitel i världshistoriernas böcker.
Allvar.
99% av alla diskussioner som startas när jag träffar nytt folk har något att göra med ABBA. Variationerna finns men det håller sig oftast till tidigare skriven kommentar.
Jag hatar det.
När jag hör ABBA så hör jag i mitt inre öra hur tonerna sakta börjar ge sig till känna. Det startar iofs nästan aldrig med refrängerna, utan med de smygande styckerna man inte inte visste man kunde men som man börjar inse är inprogrammerade i ens gener.
"...and when you go when you slam the door I think you know that you won’t be away too long you know that I’m not that strong ..." här hörs repa i skiva och paus för att banka på pannbenet, som i ett försök att banka det ur sig.
Har man otur börjar här någon sjunga tonerna till en sång och du vet genast vart de är på väg.. "If you change your mind I’m the first in line honey I’m still free take a chance on me .." Här brukar jag oftast få nog och säger syrligt att OK, det räcker, jag har förstått att ni känner till något som kommer från Sverige (men har fortfarande inte en susning om v.a.r.t Sverige ligger).
Diskussionen kanske lugnar ner sig, om du har tur.
Här brukar jag oftast sticka in ett litet kort stycke där jag frenetiskt (de första få gångerna, tills jag insåg att det kommer komma igen och för att behålla ett friskt sinne ((euh?)) slutade jag att försöka omvända folk) försöker få folk att förstå att; nej vi slänger inte pengar runtom oss på gatorna och det sociala skyddsnätet ser nog ganska fint ut utanpå, men är skrämmande nattsvart när man är fast i det.
Ibland händer det till och med att jag gör en liten utsvävning om hur lite jag förstår varför jag ska betala Kungens Ferrari eller politikernas privatresor till Bali, men det är sällan och jag bemöts oftast med missnöje eftersom jag numera befinner mig i en ganska stolt monarki.
Hänfört kan jag dock prata i timmar om den svenska naturen och den absoluta lyckan i att spendera en perfekt midsommar. Med gräddfil, gräslök och grädde. Precis som det ska vara (bara våga röra midsommar... prova du bara...)
Det är dock sällan jag lyckas göra mig fri det sättet den 'yttre världen' ser på svenskar:
- blonda storbystade bimbos i lappmössor som brottas med isbjörnar, åker på charter där vi blir askalasa och promiskuösa och som hemma går och handlar på IKEA varje helg där ABBA spelas i högtalarna. Självklart gillar alla svenskar ABBA! Det är inkodat i våra innersta väsen..!
Jag lämnar oftast diskussionen med en suck och ett vick på handen.
Men, självklart är jag långt ifrån oskyldig. Fransmännen är (ok jag har fått det personligen bevisat flertal gånger) stolta casanovor som är helt på det fullaste allvaret chockade när man som flicka kan avvisa de 'language of luuuuuve' talande 'guds gåva' till kvinnan.
Tyskarna har faktiskt (iaf de äldre) såna där tuffa mustascher och dricker öl tills de simmar i den.
Luxembourgarna har mindesvärdeskomplex och gör för guds skull inte ett skämt om att deras språk är en tysk dialekt och engelsmännen har brått att få dig i säng för mamma kommer hem snart. Jag är full av förutfattade meningar.
Men kanske, bara kanske, så finns det en liten gnutta sanning i det hela, sådär bara ändå.
För när du anar det som allra minst, så sitter det ett litet vick i höften. Du vet inte var det kommer ifrån och du tittar dig misstänksamt omkring, men det finns där och det börjar sakta utveckla sig till en liten rullning och du börjar höra svaga toner i huvudet. Du börjar nynna små korta strängar av toner och gillar svänget och jag lovar det slutar med att du står framför tv'n med en låtsasmikrofon i handen och sjunger för full halls
"Half past twelve
and I’m watchin’ the late show
in my flat all alone
how I hate to spend
the evening on my own
autumn winds blowin’
outside the window
as I look around the room
and it makes me so
depressed to see the gloom
there’s not a soul out there
no one to hear my prayer
Gimme! Gimme! Gimme!
A man after midnight
won’t somebody help me
chase the shadows away
Gimme! Gimme! Gimme!
A man after midnight
take me through the darkness
to the break of the day"
...jag vet ni kan den... :)
posted by Jen at 20:27
1 Comments:
Fy fan vad bra skrivet! Får jag kopiera det & använda i undervisningen? Toppen att ha i undervisning när man diskuterar hur andra länder uppfattar svenskar.......
Skicka en kommentar
<< Home