What's my age

You Are 22 Years Old

22: You are a twentysomething at heart. You feel excited about what's to come... love, work, and new experiences.

What Age Do You Act?

smeknamns dags

När folk är kära i varandra eller bara gillar varandra rent allmänt lite mer än vanligt så är det brukligt att hitta på smeknamn.

Ända sedan jag var 12 har jag varit grymt avundsjuk på alla de som hade smeknamn.
Jag har aldrig fått ett tilldelat.
Inte för att jag var särskilt ensam när jag växte upp eller utan bra och nära vänner.

Nejdå.

Men mitt namn är inte direkt ett inspirerande namn för smeknamspåhittande.

Förra helgen låg vi och gosade i sängen, Samson och jag. Han har ett sätt att vira in sig i mig som är för mäktigt att ta sig ur, och medans han är inbegripen i denna aktivitet (det tar tid att vira in sig så) så snusar han in näsan i min nacke och säger "I dreamt of you and I called you Nini. That's what you'll be from now on".
Namnet har ingen verklighetsförankring av värde och jag var helt oförberedd.
Självklart har jag gått å kontemplerat över namn jag kan ge honom, men det är ganska begränsat.
Jag kan inte använda svenska, för de förstår han inte (men hans svenska ordförråd växer för varje dag) och jag kan inte de flamländska tillräckligt bra för att använda de som de ska.
Kvar lämnas vi med de engelska.

'Sweetie' blir snabbt uttjatat och 'Honey' eller 'sweetheart' funkar helt enkelt inte.

Han är min alldeles egna lilla monchihi, men hur fankens förklarar jag det?

Därför är jag vid skrivandets stund fast vid 'Roony'. Viss verklighetsförankring har det och lite gulligt är det.
Men Samson vet inte att han har tilldelats det ännu.

I helgen fyller Mr. N år och ska fira med dunder å brak på Stapleton's.
Fröken Irland skickar ett bestämt sms "If Samson ain't coming he better be prepared for some minus points in my book".
Jag förhör mig lite försiktigt och får som svar "I'd love to come" och skräcken infinner sig genast.

Vad gör jag om vi inte kommer på något att prata om? Vad händer om vi inte synkar så grymt som vi gör alltid annars? Vad ska jag göra om hans annars sociala underverk helt enkelt bestämmer sig för att packa ihop och bosätta sig på en annan kontinent?
Eller ännu värre: vad händer om de inte gillar varandra?



.. Men vad är jag orolig över - jag vet ju att han är det charmigaste troll som nånsin kommit fram ur rövarskogen :P

innan-jag-skulle-till-doktorn nojja

Det är ganska länge nu som jag har klagat och klagat över min vikt.
Rättfärdigat nåväl, men det finns en gräns.
Därför försökte jag innan jul att gå ner lite, helt på egen hand.
Det funkade ungefär tills alldeles efter jag tappade de första fyra obligatoriska kilona.
Sen tog det s.t.o.p.p

P.g.a det usla resultat så tröståt jag i en vecka eller två tills jag gick tillbaka till mina vanligtvis helt normalt sunda matvanor.

Men vikten, den rörde naturligtvis inte på sig.

I belgien kommer man undan med vad som helst - till och med det här med att gå till doktorn.
Ni förstår, man får tillbaka 75-82% av kostnaderna från sin socialförsäkring (så länge man inte gör något extraordinärt som det jag är på väg in i).
Iaf.
Eftersom jag gillar att komma undan med praktiskt taget vad som helst sökte även jag mig till en doktor.

Besök 1.
Vi bestämde att vi skulle kolla mitt blod på praktiskt taget allt som går att kolla eftersom jag vid det tillfället var helt bombsäker på att det är något kemiskt fel med hur min kropp tar emot mat.
Att kolla allt detta tar ganska mycket blod.
Mer precist - det tog fem tuber.

Besök 2.
Gick omkring med en allmän dödskänsla och inskränkte respekt i allt som kom närmre än 1 meter.
Jag var redan hellt på det klara med att jag var på väg mot en säker död.
När jag kommit så långt som till väntrummet hade jag redan skrivit testamente och funderat ut hur jag skulle göra med lghten.

Nåväl.

Min läkare lever helt klart inte i samma illusion som jag.
Inte nog med att hon har råge att säga att jag inte alls håller på att dö.
Hon stirrar mig dessutom rakt in i ögonen och säger att det är sällan hon ser så friska människor som jag (uppenbarligen, om hon mäter efter sitt eget sinnes hälsa är vem som helst frisk).
Jag har inte HIV (inte ens litegrann...), min sköldkörtel producerar precis lagom, mitt blodsocker är lägre än vad som behövs (får höra: ju lägre desto bättre men det muntrade inte upp mig) och mitt kolesterolvärde ligger under genomsnitt för ett sportande alterego i min ålder.
Till och med min lever fungerar som den ska.

Mnjae, tänker jag och skruvar lite obekvämt på mig där jag sitter.

Jag HAR ju faktiskt väldigt ont i höger pekfinger...

Men inte ens mina försök till barnslighet belönar sig med denna doktor.

Hennes kommentar är bara kort och gott "din kropp gillar helt enkelt att ha sina bilhandtag. Du väger mer än vad du behöver, men din kropp mår inte dåligt av det".

jaha nähä *slänger iväg sura blängblickar*.

Vi sluter väl fred till slut och kommer överens om att jag ska skriva ner allt jag äter i två veckor och bestämma tid hos en 'nutritionist' som kan lägga beslag på ännu mer av mitt blod och göra fler analyser (äter jag något jag är allergisk mot etc etc) och sen får vi se om jag är fast i limbot av hälsosamt fet.

han kan mina morgonrutiner nu

..Tänk att några få dagar kan gå så väldans långsamt när man vill att de ska vara över.
Men igår, igår var det dags - igår återvände han till Belgien.
'Välkommen till Belgien', säger jag kort på sms: 'det är rundtur planerat i min lya idag, din tourguide väntar på dig'.
Samson svarar 'Hur kunde du veta; jag åkte över gränsen för 1 minut sen - jag är hos dig vid nio'. Attans, tänker jag. Det är sent. Jag är trött. 'Thats a little late - but enough for a hello - we'll make it up in the weekend'... nån minut senare 'a little grumpy are we? did I miss our marriage anniversary? ;)'.. haha. Det är så det går mellan oss - det flyter bara.

Han dök upp och tre timmar senare finner vi att vi redan har gått igenom stadiet där man kollar varandras inredningssmak - hur man vill uppfostra barn och vad man tycker om äktenskap.
Vi skämtar om det, förstås. Vad annars ska man göra med en situation som är skrämmande bra?

Vi ligger tysta och tittar i taket när han säger att jag skrämmer honom.
Ohoh, tänker jag och drar mig undan för att kunna fixera mina ögon i hans.
Han ser min oro och säger bara 'I never met someone with such a mind of her own and I know Im not gonna be able to push you around, and that intimidates boys'.
Han tittar på mig, ger mig en puss på pannan och säger 'I wouldnt change this - id rather have you here than not having met you at all.'

Han är söt, min Samson.

Han sov över - det blev liksom för sent.
På morronen ringer klockan och han säger förvånat 'fan, jag har inte använt "hug-n-roll" en enda gång inatt' när han ser att vi fortfarande ligger inslingrade i varandra..

Jag går upp, gör min toalettrutin - han glider in, tar av sig kläderna och hoppar i duschen efter mig. Jag börjar sminka mig, han är färdig och kommer ut alldels rufsig och söt.
Jag går och klär på mig och han tar tandborsten och ställer sig och kissar.

Jag sätter på mig strumporna och säger med skrattet i halsen 'Jag undrar hur många hållplatser vi just passerade'..
Han tittar ut genom dörren och med ett stolt leende och tandkrämsskumbubblor i mungiporna säger han: 'jag kan komma på minst 5..'

Sen går han ner och gör mina mackor precis som jag vill ha dem - utan att hans ens vet hur jag egentligen brukar äta frukost.

Det är sånt jag gillar med oss - det funkar bara, men ingen av oss vet varför :D

mattias tycker jag skriver för mycket

..fast nu har jag ju haft torka på flera veckor så han kan knappast klaga nu :)
Ibland blir det så. Livet har lagt vantarna på en så man hinner inte ens samla tankarna innan man ska lägga sig - än mindre försöka få ner dem på papper (blog) och faktiskt se vad det betyder för något.

Hur gör man sådant när man inte ens vet var man är på väg liksom.

Men ja, nu, nu har jag lyckats få lite grepp på saker å ting.

Det var en tid här då jag faktiskt hade bestämt mig för att försöka ha ett distansförhållande med en väldigt bra person.
Men det gick inte bra för den braiga personen mådde inte så bra och jag fick inte vara med och stödja.
Det blir så ibland.

Efter det kom en tid då ALLT var upp-å-ner och jag visste inte ens var jag var när jag vaknade (i min egen säng, red's anm.)

Dessutom har Mr. N introducerat mig för alla dessa helt fantastiskt underbara människor så jag lever i i livet - inte i att skriva om det.

I lördags så drog fröken Irland med mig på inflyttningsfest hos pojke från hennes gym.
Jag kände ingen.
Fröken Irlands bögkompis dök upp och jag, bombsäker som jag är på att jag var bög i mitt tidigare liv, hade kul som aldrig förr.

Det kom en stund för betraktelser, så jag gick ut och tog lite luft. Lite längre bort står en kille och leker med en svart katt.
Fröken Irland hade lurat i mig att dricka vodka så jag var lite lagomt rund under mina cowboyboots och staplade fram och använde den stackars katten som ursäkt för att prata.

Fyra timmar senare sitter jag på en cykelpakethållare, vind i håret och minnen från den ljuva lyckliga tonårstiden där allt var spontant, roligt och impulsivt.

Det var ljuvligt.

Min Flygherre lät mig sova i hans gästrum (han hade visst ärvt huset från farfar, tror jag det var) och väckte mig på söndagsmorgon med croissants och färskpressad apelsinjos och en massa uppmärksamhet.

Hade jag inte haft sån nedrans huvudvärk hade jag nog vart trevligare - men dagen gick och vi pratade på.

Junkfood och film och ett löfte om att ses igen.


Mina vänner har tjatat så på mig att jag borde träffa en belgisk pojke så jag kan lära mig språket.

De lär nog uppskatta ironin när jag berättar att Flygherre jobbar på ett företag som säljer språkkurser för folk som vill (jupp) lära sig flamländska/holländska.

Det är fint det.