mattias tycker jag skriver för mycket

..fast nu har jag ju haft torka på flera veckor så han kan knappast klaga nu :)
Ibland blir det så. Livet har lagt vantarna på en så man hinner inte ens samla tankarna innan man ska lägga sig - än mindre försöka få ner dem på papper (blog) och faktiskt se vad det betyder för något.

Hur gör man sådant när man inte ens vet var man är på väg liksom.

Men ja, nu, nu har jag lyckats få lite grepp på saker å ting.

Det var en tid här då jag faktiskt hade bestämt mig för att försöka ha ett distansförhållande med en väldigt bra person.
Men det gick inte bra för den braiga personen mådde inte så bra och jag fick inte vara med och stödja.
Det blir så ibland.

Efter det kom en tid då ALLT var upp-å-ner och jag visste inte ens var jag var när jag vaknade (i min egen säng, red's anm.)

Dessutom har Mr. N introducerat mig för alla dessa helt fantastiskt underbara människor så jag lever i i livet - inte i att skriva om det.

I lördags så drog fröken Irland med mig på inflyttningsfest hos pojke från hennes gym.
Jag kände ingen.
Fröken Irlands bögkompis dök upp och jag, bombsäker som jag är på att jag var bög i mitt tidigare liv, hade kul som aldrig förr.

Det kom en stund för betraktelser, så jag gick ut och tog lite luft. Lite längre bort står en kille och leker med en svart katt.
Fröken Irland hade lurat i mig att dricka vodka så jag var lite lagomt rund under mina cowboyboots och staplade fram och använde den stackars katten som ursäkt för att prata.

Fyra timmar senare sitter jag på en cykelpakethållare, vind i håret och minnen från den ljuva lyckliga tonårstiden där allt var spontant, roligt och impulsivt.

Det var ljuvligt.

Min Flygherre lät mig sova i hans gästrum (han hade visst ärvt huset från farfar, tror jag det var) och väckte mig på söndagsmorgon med croissants och färskpressad apelsinjos och en massa uppmärksamhet.

Hade jag inte haft sån nedrans huvudvärk hade jag nog vart trevligare - men dagen gick och vi pratade på.

Junkfood och film och ett löfte om att ses igen.


Mina vänner har tjatat så på mig att jag borde träffa en belgisk pojke så jag kan lära mig språket.

De lär nog uppskatta ironin när jag berättar att Flygherre jobbar på ett företag som säljer språkkurser för folk som vill (jupp) lära sig flamländska/holländska.

Det är fint det.