passivitet

Ursäkta min passivitet, jag är utomlands.
Ja, alltså... jag är i Sverige och hälsar på. Direkt när jag satt mig på bussen mot min 'hemstad' så kändes allt så.. fel.
Det kändes fel att vara i detta land, att vara på väg till något som inte är jag längre.
Jag gör gästspel.
Men jag måste ju erkänna att det känns så värmande och lugnande att möta vännerna som öppnar sitt hem med öppna armar och låter mig komma in som om ingen tid har gått och allt är som det brukade vara.

Vi gick ut igår.
Jag träffade på herr DÅ. Jösses, vad minnen.
Herr DÅ har spelat sån stor roll i mitt liv och jag är skyldig honom det med. När han hittade mig så var jag så långt ner i gyttjan som det går att vara. Han sträckte ner en hand och drog upp mig.
Blod svett och tårar.
När jag lämnade Sverige för tre år sen lämnade jag även honom bakom mig.
Nu är han far. Jag har fått se bilder förut och nu visade han nya som han hade på mobilen.
En liten rufsig sexmånaders flicka med tröjan 'i love my dad' på sig.
Hon är sin far upp i dagen.
Det hoppas jag sitter i sig i sättet med för den mannen förtjänar allt som finns att få av det goda. Inget annat.

Stötte även på herr DÅ's gamla klasskamrat.
Han hittade jag på internet för ett tag sen. Det visade sig att vi har mycket gemensamt. Denna kväll var han dock full och förstod inte att det var jag. Det var väl iofs inte så konstigt med tanke på att jag inte berättat för honom att jag skulle vara i Sverige.

I baren stod en helt underbart söt blond pojke och såg lite ensam ut.
Ibland får jag infall, och bara följer dem.
En gång stötte jag på en kille som jag och min kompis spanade järnet på när vi gick på universitetet.
När jag såg honom i baren för nåt år sen så gick jag fram och berättade att han och hans kompisar gjorde vårat plugg lite enklare när han gick förbi :)
Killen i baren denna gång var som sagt hur söt som helst, så jag gick fram och bad om en tjänst.
Vadå, säger han.
Jag säger att jag har bara tolv timmar kvar i staden och spenderar gärna ett litet ögonblick av den tiden med att dansa med honom. För minnenas skull.
Kör på, säger han.
Det var skönt. En liten oskyldig kram på ett dansgolv befolkat med människor som bara kommer vara suddiga skuggor i mina minnen sen.
Men hans blonda kalufs kommer stanna kvar.

Fröken Sverige fick inte jobbet heller. Efter att jag fick höra hennes namn googlade jag upp henne och självklart har hon en hemsida.
Full med skit.
Jag visade den för vår manager, som gick över huvudet på teamleadern som anställde henne och sa att anställer vi människor av hennes kaliber så är det fanimej nåt fel med stället.

Det går inte att förklara. Jag önskar jag kunde visa hemsidan hennes men jag har inte rätt att hänga ut henne vid namn.
Låt oss säga såhär: i hennes CV (där man ska skriva om arbetslivserfarenhet) tar hon med allt som hon utmärkt sig i.
Detta inkluderar ridtävlingen hon vann vid 9 års ålder, halloweenkostymtävlingen hon vann lite senare, och att kärlek för henne är hon själv.

Dessutom har hon som sagt ingen koll på sådant vi jobbar med.
Lite rättvisa ska det allt vara.

Men i fall som hennes är det svårt att ta ett 'politiskt korrekt' beslut. Hur man än gör kan det ju tolkas på ett annat sätt, speciellt i hennes ögon.

Men jag tror nog hon kommer tolka allt till hennes egen fördel iaf, så det spelar ingen roll.

Jag själv å andra sidan, ska bemöta det svenska kontoret imorgon. Det blir inte glada ansikten.