..om jag mig en maka från värmland tar

Då har jag kommit hem igen.
Helt tom.
Jag stod och väntade på väskan på flygplatsen och lyssnade på folk som pratar språk jag inte förstår och jag kände mig som hemma.
Fast ändå inte.
Hjärtat följde inte med denna gång.
Jag gick förbi människor på gatorna i Sverige och förstod vad de sa. Konversationerna som skedde runtom oss när vi åt kunde jag följa och kommentera.

Här nere sluts jag in i min egen värld och mina egna tankar och lämnar resten utanför.
Världen.
Det var behändigt i början, när jag behövde bearbeta saker.
När jag behövde få vara ensam i min egen värld med mina egna tankar som sällskap och egna pussel att lösa.

Har jag lagt de sista bitarna på plats?

På planet satt jag och läste dödsannonserna i DN. Jag gör sådant, jag vet inte varför. Födelsedatum, dödsdatum, hyllning, de sörjande och dikten.
Det var en man som förlorat sin fru och deras barn förlorat sin mor. Dikten var i stil med följande (ursäkta mitt minne):
"Om jag en dag mig en maka från värmland tar, så vet jag att jag bara kommer få lyckliga da'r."

Planet hade inte ens lyft och jag sitter och försöker hålla tillbaka tårarna.

Där sitter han och har förlorat sin maka från värmland. Här sitter jag och har förlorat mitt värmland, mitt land och mitt hem.
Mitt hem och land fann jag i Belgien, värmland var där jag fann mina stunder av tystnad och tid för reflektion.

Allt ligger omskakat i en påse nu.

...Han sa att vi får ta de närmaste dagarna som en chans att känna varandra på pulsen och se om det är värt att hålla i.
Jag släpper min skyddskappa och känner att jag litar på honom.

Det stod om en undersökning i DN om oss invånare i EU och vad vi tycker är viktigast med unionen. Hela 75% svarade att det viktigaste är rättigheten, chansen och möjligheten att jobba där jobbet finns.

2% av samma skara gör det i verkliga livet.

Då ska alltså jag räknas som en av dem.

Speciell, kan man då kanske till och med säga att jag är.

I min hemstad finns det en hel skara med människor som inte klarade av att lämna staden och den identitet de har lyckats skaffa sig.
En känsla av att vara speciell.
Jag visste snabbt att jag inte passade in där och flyttade snabbt.
Efter det har det varit en del av det som identifierar mig: Hon, som söker efter livet och sin egen identitet.

Eller har det varit min ursäkt? Min undanflykt till att inte stanna kvar och ta tag i saker?

Tystnaden och tankar som sällskap i tre år kanske har gjort sitt nu.

Kanske, bara kanske, är det dags för mig att få ta del av livet?

Och kanske, bara kanske, så är jag redo för det nu?

passivitet

Ursäkta min passivitet, jag är utomlands.
Ja, alltså... jag är i Sverige och hälsar på. Direkt när jag satt mig på bussen mot min 'hemstad' så kändes allt så.. fel.
Det kändes fel att vara i detta land, att vara på väg till något som inte är jag längre.
Jag gör gästspel.
Men jag måste ju erkänna att det känns så värmande och lugnande att möta vännerna som öppnar sitt hem med öppna armar och låter mig komma in som om ingen tid har gått och allt är som det brukade vara.

Vi gick ut igår.
Jag träffade på herr DÅ. Jösses, vad minnen.
Herr DÅ har spelat sån stor roll i mitt liv och jag är skyldig honom det med. När han hittade mig så var jag så långt ner i gyttjan som det går att vara. Han sträckte ner en hand och drog upp mig.
Blod svett och tårar.
När jag lämnade Sverige för tre år sen lämnade jag även honom bakom mig.
Nu är han far. Jag har fått se bilder förut och nu visade han nya som han hade på mobilen.
En liten rufsig sexmånaders flicka med tröjan 'i love my dad' på sig.
Hon är sin far upp i dagen.
Det hoppas jag sitter i sig i sättet med för den mannen förtjänar allt som finns att få av det goda. Inget annat.

Stötte även på herr DÅ's gamla klasskamrat.
Han hittade jag på internet för ett tag sen. Det visade sig att vi har mycket gemensamt. Denna kväll var han dock full och förstod inte att det var jag. Det var väl iofs inte så konstigt med tanke på att jag inte berättat för honom att jag skulle vara i Sverige.

I baren stod en helt underbart söt blond pojke och såg lite ensam ut.
Ibland får jag infall, och bara följer dem.
En gång stötte jag på en kille som jag och min kompis spanade järnet på när vi gick på universitetet.
När jag såg honom i baren för nåt år sen så gick jag fram och berättade att han och hans kompisar gjorde vårat plugg lite enklare när han gick förbi :)
Killen i baren denna gång var som sagt hur söt som helst, så jag gick fram och bad om en tjänst.
Vadå, säger han.
Jag säger att jag har bara tolv timmar kvar i staden och spenderar gärna ett litet ögonblick av den tiden med att dansa med honom. För minnenas skull.
Kör på, säger han.
Det var skönt. En liten oskyldig kram på ett dansgolv befolkat med människor som bara kommer vara suddiga skuggor i mina minnen sen.
Men hans blonda kalufs kommer stanna kvar.

Fröken Sverige fick inte jobbet heller. Efter att jag fick höra hennes namn googlade jag upp henne och självklart har hon en hemsida.
Full med skit.
Jag visade den för vår manager, som gick över huvudet på teamleadern som anställde henne och sa att anställer vi människor av hennes kaliber så är det fanimej nåt fel med stället.

Det går inte att förklara. Jag önskar jag kunde visa hemsidan hennes men jag har inte rätt att hänga ut henne vid namn.
Låt oss säga såhär: i hennes CV (där man ska skriva om arbetslivserfarenhet) tar hon med allt som hon utmärkt sig i.
Detta inkluderar ridtävlingen hon vann vid 9 års ålder, halloweenkostymtävlingen hon vann lite senare, och att kärlek för henne är hon själv.

Dessutom har hon som sagt ingen koll på sådant vi jobbar med.
Lite rättvisa ska det allt vara.

Men i fall som hennes är det svårt att ta ett 'politiskt korrekt' beslut. Hur man än gör kan det ju tolkas på ett annat sätt, speciellt i hennes ögon.

Men jag tror nog hon kommer tolka allt till hennes egen fördel iaf, så det spelar ingen roll.

Jag själv å andra sidan, ska bemöta det svenska kontoret imorgon. Det blir inte glada ansikten.

Den svenska (?) avundsjukan

Så har då flickan med Fröken sverige erfarenhet varit här på intervju. Det visar sig att hon var egentligen runner-up för fröken Uppland ett år nångån förr i tiden. Utöver det har hon varit med i två dokusåpor (jag gissar big brother) och faktiskt hunnit med en del i sitt liv.
Inget är relaterat till vad vi gör här, men ändå.
När jag fick höra hennes hela namn så googglade jag förstås upp henne..
Vad är det med ens egen stolthet egentligen.. Är det flockdjuret i oss som känner att det fortfarande måste tävla med våra likar för posten som flockens ledares husa?
Eller det kanske bara är ren och skär avundsjuka?
Jag satt där och tittade på hennes bröstvårtsvisande bilder och tänkte att jo det är nog enkelt att vara vacker...
Imorgon har en norsk kille intervju och han kan snacka alla tre skandinaviska språk, plus kan mer om datorer och sånt.
Fröken Sverige har bra serviceskills men hennes tekniska kunskap är ungefär lika stor som de vi ska hjälpa, allt enligt min skvallrande teamlead :)
Jag vill verkligen ge henne 'the benefit of a doubt'. Jag vill och jag tänker, för jag har ju inte ens träffat henne ännu.
Mina egna osäkerheter är något jag själv måste arbeta med.

Men, ändå... Jag har 'erfarenhet' av två tidigare skönhetsmissar och de lever båda högt uppe bland molnen. Vi måste helt enkelt vänta och se.

Jag själv måste även ta tag i att snällt men på riktigt ha ett prat med Cessna om att det där, det kommer nog dessvärre inte att funka särskilt bra.

Någonstans måste jag finna styrka, kraft, energi. Ork att ta itu med honom, och ork att finally göra mig av med CC..

...tänker koncentrera mig på min resa till Sverige på torsdag istället....

..han säger jag är svår att förstå sig på

Jag råkar vara berikad med de bästa vännerna som finns i hela världen.
En av dem, Mr Nisse, ringde mig i fredags kväll och undrade om vi skulle gå och spela biljard. Lätt, sa jag.
Det blev inge biljard men en kväll på stan.
OJ.
Det är så farligt att bo här där alkoholen är så billig.
Bekännelse - jag har inte lyckats tvätta ur de svenska ränderna angående alkoholkonsumption riktigt ännu. Låt oss säga att jag jobbar på det.
Mr. Nisse fick en utförlig berättelse om situationen med B (vi kallar honom Cessna from now on). Jag försöker verkligen att ta situationen som den är och försöker intala mig själv att alla dom där gnistorna jag vet man kan få inte alltid behöver finnas där, och att de inte alltid kan finnas där. Man har olika sorters kontakt med olika sorters människor, så är det bara. Lär dig att leva med det.
I alla fall.
Runt klockan tre stapplar vi hemåt, jag och Mr. Nisse. Samtalet för stunden är bootycall.
Tyvärr måste jag erkänna igen att jag är en elak människa. Det kan inte finnas någon annan anledning till varför jag ringer Cessna för ett bootycall. Jag behöver mänsklig närhet, inte Hans närhet.
För att vara riktigt ärlig så var det väl också ett test i att se om jag kanske kan vara fysiskt attraherad av honom åtminstone när jag var alkoholpåverkad.
Det funkade inte.
Han är verkligen snäll, rar och omtänksam, men jag k.a.n inte.
Jag somnade i hans säng och det var inge mer med det.

Dagen efter. Trött och bakis, och IKEA dags.
Jag tackar solarna, månarna, gudarna, spökena och alla andra som kan ha haft med saken att göra, för den dagen.
Cessna är en av de sämsta förarna jag har träffat, han ger 'roadrage' ett nytt ansikte och går å muttrar tyst för sig själv på IKEA att folk 'should get the fuck out of my way'.
*shrugs*
Men vad har jag att säga om saken. Jag själv ser inte särskilt bra ut den dagen (bakishetens verkliga ansikte är inte vackert) och har inte det största tålamodet en person kan ha.
Så jag ger det en ny chans, och en ny och en ny och en ny och en ny och en ny... men jag KAN bara inte..

Han säger jag är vacker, och försöker få min uppmärksamhet. Jag försöker ta till mig att här sitter en varelse som tycker jag är underbar, men istället hamnar fokusen på det dåliga.
Cessna ser att jag inte är riktigt närvarande och att jag inte ger det där han vill ha.
Då säger han att jag är svår att förstå sig på, och ger mig en hård puss på munnen.
Jag säger att 'ingen är ju normal egentligen' och försöker mitt allra bästa till att utveckla en egen liten gnista, men ryggar mest tillbaka.

i å.r.a.t.a.l har jag gått och beklagat mig över hur ensamt det är i singelvärlden.

Nu kan jag inte vänta tills jag kan få återvända dit.

rannsakning av fördomar

Vi har ju suttit och emailflörtat sen Det hände, -R- och jag. Lite små oskyldiga emailflört som inte alls kommer leda nånvart då jag inte planerade när jag var liten att 'bli den andra kvinnan' när jag blev stor.
Nå.
Igår när jag låg å klurade och försökte somna så kom en tanke och slog mig på kinden. Det var ganska obehagligt.
Anledningen, insåg jag igår, till att jag inte kan finna någon attraktion i B är för att jag mäter i -R- mått. Hur ofantligt taskigt är inte det liksom.
Genom att mäta i -R- mått så kommer jag förbli singel resten av livet. Oddsen var inte ens goda från början (följ link för att komma till uträkning och odds - mätt i fel ålder men jag tror knappast oddsen blir bättre bara för att jag inte delar 'åldersbox' med författaren ifråga).
-R- och jag har den där magnetiska helt 'omöjlig att förbise' attraktionen mellan oss där allt vi gjorde bara blev rätt för vi visste precis vad den andra menade och ville ha. Som att vara varsin sida av samma mynt.
Typ.
Dessutom kommer jag nog aldrig sluta hoppas på att han en dag ska påbörja 'släppa-allt-som-betyder-något-för-att-springa-till-mig' fasen, och inte kan jag vara ockuperad med en person som, normalt sett, inte faller in i den 'standarden' jag skulle vilja hoppas jag har och håller för killar.
Bara stoppa där ett tag. Vadå standard jag hoppas jag har och håller för killar..
Det enda, för att återgå till tanken som slogs, som egentligen håller mig tillbaka för att våga utforska vad B och jag skulle kunna bli, är hoppet om att -R- ska inse vilken pingla jag egentligen är och komma springande. Det och att om jag skaffar en pojke så vill jag kunna impa på -R- och genom det slå -R- standarden med råga.

Jag är en rakt igenom elak människa.

B och jag ska på IKEA imorn. Det är dags att be om ursäkt till den högre energin och fokusera på det som är bra. Det som funkar.

..Och försöka förbise det faktum att det kanske inte alltid k.a.n slå gnistor, och att det inte är fel med det. För det är det väl inte... eller....?

.. på tal om fördomar

fördom ett
Vi hade 'face to face' möten med våra överordnade för någon dag sedan där vi diskuterade.. ja... jobb.. mer eller mindre.
Under detta möte berättar min teamleader att han nästa vecka ska ha en intervju med en eventuell ny svensk tjej och han berättar att hon har vart med i Fröken Sverige tävlingen och är tydligen känd i Sverige.
Hade jag druckit något här hade det varit hosta varning. Min första undran är ju förstås hur min teamleader kan veta detta, jag menar, det är ju inte direkt något man plitar ner i ett CV när man söker dator-relaterade jobb.
Men jodå. Visst stod det i hennes CV.
Enda anledningen jag anser hon har rätt att skriva ner det är om det annars hade lämnat en lucka, och luckor är man inte nådiga över i världen av CV..

Jag har redan dömt ut henne som en silikonblondin med inget mer i tankarna än att få alla pojkar att springa efter henne.
Skäms. På mig.

Lite cred borde hon ju få av det rena faktumet att hon har sökt ett jobb så långt ifrån det glamorösa man kan komma.
Dessutom skulle mitt företag inte ens fundera på att inverjua henne om hon inte har tillräckligt med bevis för att hon kan det vi gör.

Ändå, så sitter den där. Den mentala bilden av hur en föredetta Fröken Sverige är. Min bild av de deltagande är människor som tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Hon MÅSTE bevisa att jag har fel. I depend on her...

fördom två
Förra helgen, efter två veckors sjukskrivning för operation så blev jag äntligen utsläppt och tog en öl med arbetskollegor. Kollega W hade tagit med sig kompis B. I början gav jag ingen som helst uppmärksamhet till B då mitt första intryck av honom var att han har verkligen ingenting jag är intresserad av.
Folk börjar droppa av och det slutar med att det är jag, W och B kvar och vi har faktiskt grymt kul. Båda två delar min sarkastiska ironihumor och kvällen var helt enkelt väldigt lyckad.
Till historien hör ju även att jag har varit singel. Länge. B visade intresse och efter ett tag var han inte så oattraktiv längre.
Dagen efter kunde jag inte förstå vad det är jag pysslar med. B hade kvällen innan fått mitt telefonnummer och dagen efter ångrade jag det då jag kollade mer på mitt första intryck.
Svart skjorta med uppkavlade ärmar, träningsdojor och illasittande jeans. Stil relaterat till nörd. Gud jag skäms, jag lovar, men det är så jag ser på honom.
Yttre.
Tar vi en titt på insidan så har vi faktiskt ganska mycket gemensamt; läser samma böcker, gillar samma filmer, uttrycker oss på liknande sätt, har liknande värderingar etcetc.. Däremot är han nog inte så säker på sig själv (eller mig) för han frågar hela tiden om jag har det bra, om jag trivs, om jag vill gå eller stanna kvar eller vad som helst egentligen, tillsammans med att alltid påpeka om hur fin jag är och liknande.
Han ringde ju naturligtvis och jag lever detta året med 'ja' istället för 'nej' och det innebär att säga ja till en date, bara för att ge det en chans.
Det gick bra. Det går ju bra. Vi har mycket gemensamt.
Men det klickar inte. Den där magin jag fann i R finns inte i B och jag vet inte om jag kan tvinga fram den.

Är det för att jag dömde honom vid det första intrycket och är full av fel fördomar och fel värderingar för att inte kunna ge det en chans?

fördomar... bah

Dagens känsla

"One night to be confused
one night to speed up truth
we had a promise made
four hands and then away
both under influence
we had divine scent
to know what to say
mind is a razorblade

To call for hands of above to lean on
Wouldn't be good enough for me

One night of magic rush
the start: a simpel touch
one night to push and scream
and then relief
ten days of perfect tunes
the colours red and blue

we had a promise made
we were in love
And you
you knew the hand of a devil
and you
kept us awake with wolves teeth

staring different heartbeats in one night"

Jose Gonzales - Heartbeat (original The Knife)

..det ligger i generna

Efter att ha levt ett liv utanför Sveriges gränser i över 3 år nu, är det mycket jag har hunnit vänja mig vid.
Jag har haft min första midsommar utan midsommar, en jul utan pepparkakshus och en nattklubb utan det numera obligatoriska 'schlagergolvet'.
Vad som dessutom var underbart roligt i början blir också sedermera vardagsmat.

Ta associeringar till exempel.

Varje gång jag stötte på något nytt så togs det första man kände igen fram för att kunna familiera sig och tvätta bort det obehagliga. Jag gör det när jag befinner mig i en ny situation, och folk gör det när de befinner sig i en ny situation med mig.
De familierar sig och flyttar in mig i block, försöker hitta gemensamma grundstenar att bygga den nya relationen med.
I början var allt självklart nytt och man ler igenkännande och säger att ja, jovisst, precis så är det.
Ni vet vad jag menar.

Efter ett tag dock syns ett mönster och man kan helt på egen hand inse hur den 'yttre världen' ser på oss svenskar.
Det första jag brukar få höra (speciellt av män) är kommentaren; 'men du är ju inte blond...?!'
Därefter brukar de sänka blicken och få det självgoda leendet som säger mig att de anser att de hade iaf ett rätt..
Efter det händer det ofta att samtalet styrs in på vilka ställen jag utforskat på mina chartersemestrar. Ögonbryn höjs och kuras ihop när jag förklarar att jag har bara åkt charter två gånger, båda med mina föräldrar och innan 12 års ålder.
Ibland, och till mitt stora nöje, så händer det att man stöter på någon som undrar om vi någonsin fick veta vem som mördade Palme.
Här brukar en intensiv diskussion uppstå och jag anar ett genuint intresse av att lära sig mer om Sverige än de fabler som sprids, men oftast brukar sådana konversationer sluta med (på fullt allvar) ställda frågor som; 'så vad pratar ni för språk i Sverige egentligen?' eller 'springer det isbjörnar på gatorna i din stad med?'.

En sak som mina vänner v.e.t att jag avskyr, det är konversationer som börjar med 'AAAAAAAAH, ABBA!!!'. Paus för att avbryta kräkreflexen situation är det.
Det är inte så mycket det att jag aldrig gillat ABBA, jag var varken för eller emot innan jag lämnade Sverige.
Men OM ni bara hade en aning om vilken världsexport ABBA är... Det är ett helt fenomen i sig och kräver definitivt sitt eget kapitel i världshistoriernas böcker.

Allvar.

99% av alla diskussioner som startas när jag träffar nytt folk har något att göra med ABBA. Variationerna finns men det håller sig oftast till tidigare skriven kommentar.

Jag hatar det.

När jag hör ABBA så hör jag i mitt inre öra hur tonerna sakta börjar ge sig till känna. Det startar iofs nästan aldrig med refrängerna, utan med de smygande styckerna man inte inte visste man kunde men som man börjar inse är inprogrammerade i ens gener.
"...and when you go when you slam the door I think you know that you won’t be away too long you know that I’m not that strong ..." här hörs repa i skiva och paus för att banka på pannbenet, som i ett försök att banka det ur sig.
Har man otur börjar här någon sjunga tonerna till en sång och du vet genast vart de är på väg.. "If you change your mind I’m the first in line honey I’m still free take a chance on me .." Här brukar jag oftast få nog och säger syrligt att OK, det räcker, jag har förstått att ni känner till något som kommer från Sverige (men har fortfarande inte en susning om v.a.r.t Sverige ligger).
Diskussionen kanske lugnar ner sig, om du har tur.

Här brukar jag oftast sticka in ett litet kort stycke där jag frenetiskt (de första få gångerna, tills jag insåg att det kommer komma igen och för att behålla ett friskt sinne ((euh?)) slutade jag att försöka omvända folk) försöker få folk att förstå att; nej vi slänger inte pengar runtom oss på gatorna och det sociala skyddsnätet ser nog ganska fint ut utanpå, men är skrämmande nattsvart när man är fast i det.
Ibland händer det till och med att jag gör en liten utsvävning om hur lite jag förstår varför jag ska betala Kungens Ferrari eller politikernas privatresor till Bali, men det är sällan och jag bemöts oftast med missnöje eftersom jag numera befinner mig i en ganska stolt monarki.
Hänfört kan jag dock prata i timmar om den svenska naturen och den absoluta lyckan i att spendera en perfekt midsommar. Med gräddfil, gräslök och grädde. Precis som det ska vara (bara våga röra midsommar... prova du bara...)

Det är dock sällan jag lyckas göra mig fri det sättet den 'yttre världen' ser på svenskar:
- blonda storbystade bimbos i lappmössor som brottas med isbjörnar, åker på charter där vi blir askalasa och promiskuösa och som hemma går och handlar på IKEA varje helg där ABBA spelas i högtalarna. Självklart gillar alla svenskar ABBA! Det är inkodat i våra innersta väsen..!
Jag lämnar oftast diskussionen med en suck och ett vick på handen.

Men, självklart är jag långt ifrån oskyldig. Fransmännen är (ok jag har fått det personligen bevisat flertal gånger) stolta casanovor som är helt på det fullaste allvaret chockade när man som flicka kan avvisa de 'language of luuuuuve' talande 'guds gåva' till kvinnan.
Tyskarna har faktiskt (iaf de äldre) såna där tuffa mustascher och dricker öl tills de simmar i den.
Luxembourgarna har mindesvärdeskomplex och gör för guds skull inte ett skämt om att deras språk är en tysk dialekt och engelsmännen har brått att få dig i säng för mamma kommer hem snart. Jag är full av förutfattade meningar.

Men kanske, bara kanske, så finns det en liten gnutta sanning i det hela, sådär bara ändå.

För när du anar det som allra minst, så sitter det ett litet vick i höften. Du vet inte var det kommer ifrån och du tittar dig misstänksamt omkring, men det finns där och det börjar sakta utveckla sig till en liten rullning och du börjar höra svaga toner i huvudet. Du börjar nynna små korta strängar av toner och gillar svänget och jag lovar det slutar med att du står framför tv'n med en låtsasmikrofon i handen och sjunger för full halls
"Half past twelve
and I’m watchin’ the late show
in my flat all alone
how I hate to spend
the evening on my own
autumn winds blowin’
outside the window
as I look around the room
and it makes me so
depressed to see the gloom
there’s not a soul out there
no one to hear my prayer

Gimme! Gimme! Gimme!
A man after midnight
won’t somebody help me
chase the shadows away
Gimme! Gimme! Gimme!
A man after midnight
take me through the darkness
to the break of the day"

...jag vet ni kan den... :)

...just when you thought you'd seen it all...

http://www.lingeriebowl.com/

the government supplies the cocaine

Det är mycket diskussion nu angående de heta frågorna i vårat samhälle. Vi har förstås det framtida intågande valet att tacka för detta. Mycket är positivt, mycket är negativt och utbudet är stort av påståenden och kommentarer och jag tänkte krydda med min synpunkt.
Detta är inte min hjärtefråga, men en av Frågorna.

Alkoholpolitiken i Sverige.
Det är ofta man får läsa i tidningarna om fulla omyndiga ungdomar som spyr, slåss och däckar lite här och var runtom i våra städer.
Utbudet av alkohol är stort, även om det är restrikterat. Hyllorna i vårat statligt ägda och med monopol på alkoholmarknaden; Systembolaget, har hyllor fulla med alkohol i alla dess former, alla dock med hutlösa priser. Till det kan vi lägga till den betydligt billigare svarta marknaden av hembränt (farligt och icke farligt...) och den importerade (inte alltid lätt att kontrollera och även den potentiellt farlig).
Eftersom ungdomen varken har råd eller tillgång till Systembolagets förråd tyr de sig till det de får tag på.
Mycket dålig situation.
Svenskar är vanligtvis till sätt introverta och svåra att förstå sig på.
Det ställs stora krav på att passa in i den sociala formen som våra förfäder, föräldrar och politiker har prackat på oss. Krav skapar stress, och stress måste få utlopp.
På något sätt har vi tagit till charterresor och alkohol till att få utlopp till den stressen.
Till det kan vi lägga till att det som är svårt att få tag på och är kostbart, blir oftast (om inte alltid) åtråvärt och eftertraktat.
'Quality comes at a price', som det sägs.
I tonåren är det stora krav på att passa in och vara som alla andra och absolut bäst vore ju att tillhöra Eliten. Eliten bestäms oftast av hur dyra kläder de har (kvalitet kostar), hur moderna de är, och om de kan få tag på det som är eftertraktat. I detta fall spriten.
Om Eliten kan få tag på något som är svårt att få tag på i tonåren och använder det, så kommer massorna att följa efter.

Kvar återstår ju att komma till förstånd med hur spriten blev eftertraktad från första början, men detta behandlas inte i denna text.

Vad vi dock vet är att spriten är eftertraktad bland ungdomar.
De ungdomar som kan få tag på den och som använder den blir på sitt sätt eftertraktade och ett snäpp närmare på väg att tillhöra Eliten.
När alkoholruset infinner sig kan då den stackars stressade ungdomen släppa sina bekymmer, sluta oroa sig för omvärlden och stiger in i en gyllene värld där allt är OK, man älskar allt å alla och är älskad tillbaka och vågar säga det där man aldrig våga säga annars.
Tacka fan för spriten!

De som rest utanför Sveriges gränser, kanske ända ner till mellan-Europa kan vittna om en helt annan attityd. Främst gentemot spriten, men även gentemot de krav som ställs på befolkningen.

När jag var runt 6-7 och åkte med min mamma till Grekland så var min favoritdricka Sprite. Självklart kan jag inte uttala det korrekt utan det kommer ut som 'sprit'. 'Sprit', råkade vara ett ord som våran grekiska servitör redan då lärt sig betyder just det, sprit. In kommer våran order och en vodka dricka till mig.
Jag kommer inte ihåg hur det hela slutade, men det viktiga i denna lilla minnesflykt är det faktum att det inte (just då) fanns en nedre åldersgräns för alkohol just där i vårat lilla charterparadis.
Detta har bidragit till att ungdomar i Grekland har växt upp med en sund attityd till alkohol. Den är inte ett eftertraktat byte för att kunna klassas som Elit och genom att de tidigt lär sig att alkohol är inte särskilt mycket att ha och att det gör en knappast till en underbar person när man är på fyllan, så tappar alkoholen genast den gloria vi har gett den inom Sveriges gränser.
In kommer nya koncept, som 'sällskapsdricka' och 'en öl efter jobbet', och folk håller sig till det. Man tar ett gott glas vin tillsamans över middagen eller framför tvn. Kravet på att bli glasklart apfull finns inte och därför inte heller trycket på att bli det.
Detta koncept om yngre åldersgräns för alkohol är något som tillämpas i en hel hög med länder i mellan-Europa och det är bara att konstatera: dra mig baklänges, det fungerar!
Inte ligger det fulla ungdomar och spyr i de kulturmärkta kanalerna i Venedig, ej heller finns de att beskåda släntrandes kring Champs d'Elysées i Paris, eller däckade kring de många bryggerierna i Belgien.
Ursäkta mina utsvävningar, men ni kanske förstår vad jag menar.
Ungdomsfyllan som den ser ut idag är ett rent Svenskt fenomen och jag råkar vara av den åsikten att det finns en bot för det.

Visst förstår jag att vi måste jobba på så mycket mer än bara alkoholen för att få kontroll av situationen. Vi måste jobba med attityden, kraven och förstå vårat kulturella arv för att komma underfund med situationen och börja jobba fram en lösning.
Jag förstår att alla länder har problem med alkoholism, även de som har låg åldersgräns på alkohol.
Sprit är, oberoende av vad vi säger, fortfarande en drog och ruset som kommer efter att intaga denna vätska kommer alltid att attrahera vissa individer. Vad vi kan göra för dem är en annan Fråga.
Vad vi KAN göra dock är att ta bort den stämpel vi har gett spriten och riva ner glorian.
Hur?

Hör ropen skalla, släpp spriten fri åt alla!!

Självklart menar jag inte att en tolvåring ska kunna gå och köpa en flaska vodka och sätta sig under trappan.
Däremot, genom att göra något lätttillgängligt och billigt så tvättar vi bort det attraktiva i det.
Sänk skatten, avskaffa det statliga monopolet och sänk åldersgränsen.
Voilá, ett samhälle som kanske kan arta sig till slut det med.
Bort med alla brott som utförs under spritens dimma.
Bort med ungdomar som däckar i rännstenen eftersom de nu förhoppningsvis lär sig att hantera alkoholen och då vi har tagit bort glorian finns inte den gyllene vägen till Eliten genom spriten kvar.

Statens monopol på alkoholen är också en del av frågan.
Det är omöjligt att kontrollera vad hela Sveriges befolkning gör och att kontrollera spriten är helt fel väg.
Våga kolla utanför Sveriges gränser politiker, även i andra sammanhang än när det gäller att höja era egna löner så de mäter andra länders politiker.
Glöm inte bort vilka ni jobbar för.

”…Och priset vi betalat
För att klassas som elit
Var att vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra”
Kent