..om jag mig en maka från värmland tar

Då har jag kommit hem igen.
Helt tom.
Jag stod och väntade på väskan på flygplatsen och lyssnade på folk som pratar språk jag inte förstår och jag kände mig som hemma.
Fast ändå inte.
Hjärtat följde inte med denna gång.
Jag gick förbi människor på gatorna i Sverige och förstod vad de sa. Konversationerna som skedde runtom oss när vi åt kunde jag följa och kommentera.

Här nere sluts jag in i min egen värld och mina egna tankar och lämnar resten utanför.
Världen.
Det var behändigt i början, när jag behövde bearbeta saker.
När jag behövde få vara ensam i min egen värld med mina egna tankar som sällskap och egna pussel att lösa.

Har jag lagt de sista bitarna på plats?

På planet satt jag och läste dödsannonserna i DN. Jag gör sådant, jag vet inte varför. Födelsedatum, dödsdatum, hyllning, de sörjande och dikten.
Det var en man som förlorat sin fru och deras barn förlorat sin mor. Dikten var i stil med följande (ursäkta mitt minne):
"Om jag en dag mig en maka från värmland tar, så vet jag att jag bara kommer få lyckliga da'r."

Planet hade inte ens lyft och jag sitter och försöker hålla tillbaka tårarna.

Där sitter han och har förlorat sin maka från värmland. Här sitter jag och har förlorat mitt värmland, mitt land och mitt hem.
Mitt hem och land fann jag i Belgien, värmland var där jag fann mina stunder av tystnad och tid för reflektion.

Allt ligger omskakat i en påse nu.

...Han sa att vi får ta de närmaste dagarna som en chans att känna varandra på pulsen och se om det är värt att hålla i.
Jag släpper min skyddskappa och känner att jag litar på honom.

Det stod om en undersökning i DN om oss invånare i EU och vad vi tycker är viktigast med unionen. Hela 75% svarade att det viktigaste är rättigheten, chansen och möjligheten att jobba där jobbet finns.

2% av samma skara gör det i verkliga livet.

Då ska alltså jag räknas som en av dem.

Speciell, kan man då kanske till och med säga att jag är.

I min hemstad finns det en hel skara med människor som inte klarade av att lämna staden och den identitet de har lyckats skaffa sig.
En känsla av att vara speciell.
Jag visste snabbt att jag inte passade in där och flyttade snabbt.
Efter det har det varit en del av det som identifierar mig: Hon, som söker efter livet och sin egen identitet.

Eller har det varit min ursäkt? Min undanflykt till att inte stanna kvar och ta tag i saker?

Tystnaden och tankar som sällskap i tre år kanske har gjort sitt nu.

Kanske, bara kanske, är det dags för mig att få ta del av livet?

Och kanske, bara kanske, så är jag redo för det nu?